Att på några rader beskriva vem man är är lite som att slita ur de bästa och mest gripande sidorna i en bok. Mitt liv kan för många verka vara som en saga i ett vitt och frostigt fjällandskap långt från storstadens brus. Jag har mina rötter i Västerbottens fjällvärld, och bor nu i en bygd som heter Gargnäs tillsammans med min familj. Jag är uppvuxen i rennäringen och har under flera år kombinerat mitt liv inom renskötseln med musik.
Att leva inom renskötseln nära naturen har på många sätt påverkat mig och min inställning till livet. Jag har lärt mig att ha tålamod och känna tillit till de val som jag gjort vilket har varit en stor tillgång att ha med sig in i musiken. I samspelet med naturen är det viktigt att lita på sin magkänsla, och stanna upp för att reflektera över de val man ska göra.
Jojken har inte alltid varit självklar för mig eftersom den i min familj inte var en levande tradition under min uppväxt. När koloniseringen av Sápmi påbörjades på 1600-talet och kyrkan gjorde sitt intrång i norr så bannlystes jojken från kyrkorna. Det sågs som ett verktyg att åkalla djävulens krafter och skulle med alla medel förintas. Jojken överlevde och i smyg fördes den över från mun till mun vidare från generation till generation. I början på 1900-talet då mina far och morföräldrar föddes hade den svenska staten påbörjat planerna om det rasbiologiska institutet och i 1928 års renbeteslag iscensattes den sk assimilations och segregationspolitiken.
Den svenska staten delade upp den samiska befolkningen i renskötande samer som skulle föra kulturarvet vidare efter av statens utsatta normer. Övriga samer skulle assimileras och spåren av den samiska kulturen skulle suddas ut. Antropologer och rasforskare reste runt i Sápmi och mätte mina far och morföräldrars skallar och spelade in berättelser och jojkar. När jag letade i arkivsamlingarna hittade jag en inspelning med min morfars mormor och så vaknade en del av mitt försvunna kulturarv till liv.
Genom att lyssna på de gamla arkivsamlingarna och härma ljuden återtog jag mitt utraderade kulturarv. Jag började utforska jojken som uttryckssätt och idag har det blivit som en slags ventil där jag uttrycker mina känslor, tankar och funderingar. Numera kan jag förstå rädslan som kyrkans män måste ha känt när de insåg vilken kraft jojken har.
Att ta steget in i musiken var inte enkelt för mig. Samiskan hade aldrig varit ett levande språk i mitt hem, så när jag började experimentera med jojken förstod jag inte alltid orden. Melodierna blev på så sätt det viktigaste redskapet för mig. På den tiden var det inte helt okej att jojka och använda svenska ord vilket ledde till att jag på ett vis höll tillbaka mig själv och stannade upp i utvecklingen. Så fick jag egna barn och vi påbörjade tillsammans resan tillbaka till det samiska språket i mitt område umesamiskan. Jag la prestigen åt sidan och började leka med orden och melodierna och kände det var dags att gå in i studion.
Att arbeta med musik och kultur med basen i Västerbottens inland kräver en hel del, envishet, tålmodighet och jävlar anamma. Att trampa upp stigen mellan jojken, musiken och kultursverige är en lång väg från mitt universum.
Det som mina mor och farföräldrar förlorade i ett enormt politiskt experiment har jag genom extremt hårt arbete steg för steg återerövrat. Genom min musik försöker jag levandegöra jojken och utveckla den till en del av samtiden. Jojken är idag en levande del av mig själv, något som kommer och går beroende på humör och dagssinnestämning. Det är för mig en gåva att dela med mig av den och vara en inspiration för både barn och ungdomar i mitt område att våga följa sitt hjärta och gå sin egen väg.